Letti Rapp om flykten från Estland 1944 och en lyckad skattjakt 52 år senare...

Monica Antonsson · Fredagsmagasinet 240517

 

Programledare: Monica Antonsson

Ljudtekniker: Anders Wolgast
Studiovärd: Michael Andersson
Ansvarig utgivare: Hans Landström

Medverkande:
Andreas Weiss, hobbyartist

Letti Rapp, konstnär

Hänt i veckan
Michael Andersson och Anders Wollgast
kommenterar veckans nyheter.

Fredagsmagasinets tre musketörer.
Janne Claesson, Michael Andersson och Anders Wollgast.

Andreas Weiss

Andreas Weiss

är en av ägarna till Smilebutiken på Sågvägen. Vid sidan av arbetet skriver han musik och spelar in dem så proffsigt han förmår i en studio i stan. 

De flesta av hans sångerna är kärleksvisor till hustrun Lisa.

- De flesta idéer kommer när jag står bakom kulisserna och packar paket till våra kunder, säger Andreas som för egen del gärna håller till på lagret. 

- Jag vill gärna få ut min musik och få möjlighet att skriva till större artister. För mig är musiken just nu en kul hobby, säger Andreas som därför kallar sig hobbyartist. 

Andreas har skickat två av sina låtar till oss på Radio Österåker. Vi tackar förstås och spelar dem i programmet. 

Fredagsmagasinet tar tacksamt emot lokala inspelningar.  Skicka gärna din mp3-fil med namn och telefonnummer till fredagsmagasinet@telia.com.

Veckans bukett 1 gick till Linda Rapp

Hämtas hos: Åkersberga blomsteraffär, Stationsvägen 8

Veckans bukett 2 gick till Letti Rapp

Hämtas hos: Åkersberga blomsteraffär, Stationsvägen 8

Flykten från Estland 1944

Letti Rapp

Letti Rapp

Konstnär och silversmed.

Hösten 1944 gjorde Röda armén kraftiga framryckningar i Estland, Lettland och Litauen. Minnet av den förra sovjetiska ockupationen fick människor att lämna hus och hem. Nära 

40 000 personer – varav 32 000 från Estland - tog sig till Sverige.

Många gav sig ut på öppet hav i överlastade farkoster. De trotsande de väder och vind, i hopp om att finna en fristad.
Bland dem fanns jordbrukaren och fiskaren Karl Heinrich Rammus född 5/11 1900, hans hustru Rosa Rammus född 7/4 1901.  

Med på färden var även deras tre små barn, den 9-årige Ulo, den sjuåriga Evi och lilla Letti Kristina som bara var två år gammal och därför bäddades ner i en strömmingslåda. 

- Vi var elva personer i den öppna båten, säger Letti om den tre dygn långa färden mot friheten i Sverige. 

Letti Rapp om flykten från Estland 1944 och en lyckad skattjakt 52 år senare...

Djur och natur är konstnären Letti Rapps kännemärke och i synnerhet vargar. 

Innan familjen lämnade sitt hem på Estland grävde fadern ner familjens värdesaker i en stor trätunna. 

52 år senare for syskonen tillbaka till Estland med varsin spade för vad som skulle bli en ovanligt lyckad skattjakt.

Efter 52 år i Sverige 

for syskonen till Estland på skattjakt

”Syskonen på skattjakt i Estland” så löd en rubrik i DN hösten 1998. Under underrubriken ”DN gratulerar” berättades historien om hur Letti Rapp och hennes bror Ulo Rammus nyss lyckats återfinna den trätunna fylld med föremål som deras pappa gömt ett drygt halvsekel tidigare. Kanske var det denna artikel som först gjorde mig uppmärksam på fenomenet med de estniska ”skatterna”. Letti var hur som helst den första person jag kontaktade när jag 2009 påbörjade mitt sökande efter berättelser om nergrävda föremål.

Lettis berättelse börjar i sept 1944. Hon var då två år gammal och bodde tillsammans med sina föräldrar Karl och Rosa och sina syskon Evi och Ulo på en liten gård i Suurupi, ett par mil väster om Tallin. Familjen försörjde sig på fiske och jordbruk. Kriget pågick med full styrka och de bestämde sig för att fly från den pågående sovjetiska invasionen. En mörk och blåsig septemberkväll gav de sig av i familjens lilla fiskebåt och satte kurs mot Sverige. Ytterligare personer togs ombord och sammanlagt trängdes elva personer i båten.

Karls svägerska Line uppmanade familjen:
- Ta inte med er så mycket, ni är snart tillbaka igen.

De ägodelar som inte rymdes i båten lämnades över till släktingar och grannar. De lovade att ta hand om djuren – kor, får och höns – och annat tills familjen återvände. För att de snart skulle återvända, det var de övertygade om. Mamma Rosa var så säker på detta att hon vägrade att lära sig svenska. Vad skulle det tjäna till? De skulle ju ändå snart åka hem igen.
Så blev det inte och Rosa kom att ångra att hon tog med sig så lite. Särskilt saknade hon fotoalbumen.

Innan avresan grävde Lettis pappa i hemlighet ner en tunna fylld med ägodelar i trädgården. Lettis sju år äldre bror Ulo var med och fick noggranna instruktioner om att memorera var skatten gömdes, på vilket avstånd och från vilken vinkel från husknuten. Ulo tyckte det var spännande och förstod också vikten av att lägga detta på minnet.

Under de många åren i exil i Sverige pratades det inte särskilt mycket om den gömda tunnan. Mamma Rosa talade ibland om att det fanns ”lite pengar” där, pappa Karl talade om en gömd ”förmögenhet” med ryska guldrubler och annat. Men vardagen i Sverige fyllde tillvaron med många andra bestyr och att söka efter den nergrävda skatten låg långt bortom det möjligas gräns.

Familjen etablerade sig som fiskare och småbrukare på Rådmansö i Stockholms skärgård. Karl avled 1965 och kom aldrig tillbaka till Estland men Rosa besökte det gamla hemlandet ett par gånger under sovjettiden; då hade hon dock börjat betrakta Sverige som ”hemma”.

Letti gjorde 1974 ett försök att besöka sitt barndomshem men det visade sig nu ligga i ett militärt område. Det var avspärrat och taggtråd överallt, minns hon.

Efter Sovjetväldets fall och när Estland åter blivit självständigt beslöt sig Letti och Ulo att göra ett försök att återfinna den gömda skatten. Hösten 1998 lastade en bil med nödvändig utrustning- spadar, handskar och stövlar – och tog sedan färjan till Tallin tillsammans med sina respektive. De letade sig fram till familjens gamla gård. De visste sedan tidigare att det inte fanns några byggnader kvar där, de hade bränts ner eftersom den sovjetiska militären ansett att de utgjorde en säkerhetsrisk. Nu låg platsen öde och marken täcktes av högt gräs och vildhallon. Några päronträd stod förfarande kvar. Ulo hittade en husgrund och med den och sin minnesbild som utgångspunkt stegade han iväg och började gräva. 

Jorden var mjuk och lättgrävd och det tog inte lång tid förrän Ulo stötte spaden i något hårt och utropade: Här är det!

På en knapp meters djup låg den gömda tunnan. Efter 54 år i jorden lyftes den tunga ektunnan upp och locket togs av. Därunder väntade ett svartfärgat virrvarr av föremål som nyfikna händer lyfte upp ett efter ett. Där var ett par gamla LM Ericsson-telefoner, en kristallkaraff. (Det första som möter blicken under locket är sladdar till ett par gamla telefoner. ) kristallfat, dricksglas av olika slag, en silverklocka, silvermynt från tsartiden, smycken, en tubkikare, ett förstoringsglas, små askar med strumpeband och knappar och en hel del annat.

Glädjen över fyndet var givetvis stor bland skattsökarna. De visste inte på förhand om någon annan hade hunnit före dem och redan hittat tunnan. Eller om de själva skulle hitta fram till det rätta gömstället. Men nu var lyckan fullständig. Letti tog en av telefonlurarna och låtsades ringa till sin avlidna pappa.
- Nu har vi hittat skatten. Ville bara ringa och tala om det. Hej då!

Sedan slog sällskapet sig ner i gräset och öppnade ett par flaskor champagne och skålade med varandra. Korv och bröd plockades fram, solen sken och vatten porlade i en liten bäck strax intill där Ulo och hans kamrater brukade leka när de var små. Många minnen kom tillbaka och med dem många känslor. De var med både glädje och tårade ögon som sällskapet avnjöt sin måltid i gröngräset.

Väl hemma i Sverige delade syskonen upp föremålen mellan sig. Sakerna förknippas i hög grad med sin historia, i Lettis familj kallas till exempel kristallfaten ”morfars glasassietter” och telefonen påminner om det samtal Letti ringde när skatten var bärgad.

En av askarna i tunnan innehöll tuber med oljefärger som tillhört den konstnärligt intresserade Karl. Färgerna går fortfarande att använda och används nu av Letti – som själv är konstnär – vid särskilt utvalda tillfällen. Det är en mycket speciell känsla för henne att måla med dessa färger. De har inte bara tillhört hennes pappa utan har dessutom under mer än ett halvt århundrade legat gömda i det gamla hemlandets jord.

                                    När vi hittat telefonerna lyfte jag luren och ringde till pappa

                                              - Tack pappa! Vi har hittat skatten nu. 

I programmet spelade vi:

1. Säg mig var du står med Carola  3.53
2. Close to you med Andreas Weiss 3.45
3. Forever and a day med Andreas Weiss  3.20
4. Nostalgi med Ella Rammelt  
5. Always on my mind med Willie Nelson  3.32
6. Estlands nationalsång, Estonia National Anthem  1.34
7. Jag ger dig min morgon med Fred Åkerström  3.46
8. Så länge skutan kan gå med Pelle Törner  3.07
9. Go West med Pet Shop Boys  5.04
10. Vårvisa av Olav Gerthel till Egon Kjerrmans orkester  3.35
11. Som en våg med Linda Rapp  3.07
12. Brusa högre lilla å med Björn J:son Lind  5.07
13. Delilah med Tom Jones och Pavarotti  3.33
14. Air on a G String av Johann Sebastian Bach  4.49
15. För musiken med Linda Rapp & Co